it's quite simple..

såå... inga större händelser idag, alls faktiskt.
Största händelsen har vart typ att jag insåg att på torsdag är det exakt en månad sedan jag träffade fredrik sist.
Jag vet inte vad annat jag kan säga om det förutom att det suger, det suger att veta att det är mer än en månad kvar innan jag får träffa honom..

oh.. fick ett mail idag där det stod att "tjänsten har blivit tillsatt....blablabla" jag börjar tappa orken. Jag vill fan inte söka nå fler jobb, det tar mer än vad man tror att bli nekad var man än vänder sig.

...ja jag är en pmshäxa idag också..

sååå ist för att skriva om hur mycket jag vill skriva men inte kan så kan jag ju faktiskt dela med mig av något den här gången.

Av någon anledning är jag sjukt pmsig (ah...är en kvinna i fertilålder med fel vecka på månaden kanske är förklaringen till pmsen...who knows), är iaf... låt oss säga lite känslig.

nåväl, jag och moder var ut på promenad idag, hon sa med väldigt irriterad röst något om att jag skulle låsa rullkopplet eftersom vi gick på så stor väg, jag tyckte att jag har väl ändå gått med hunden ifråga på den här ägen så många gånger att jag vet hur hon beter sig. blev förbannad, insåg själv hur omoget det var så jag gick en bit framför henne för att lugna ner mig själv och sluta vara så förbannad.
Innan vi skulle svänga av och fortsätta på en annan väg så bestämde jag mig för att vänta in dom eftersom jag hade skärpt till mig, nä då tycker min kära mor det är en mycket smart ide att säga "framöver så får du fan inte gå med oss, ska du bete dig såhär och sura ihop hela jävla tiden så kan du lika gärna sluta gå med oss". Vad händer med karin då? jooo hon tänder till på fan alla cylindrar och går iväg fort som fan.
inser att jag måste in på kiosken och vet att mamma inte gillar att lämna hundarna utanför så jag väntar in henne för att ge hunden till henne medans jag går in, hon säger "ja jag fortsätter då och går", jag svarar surt "inte med kitty".
Jag kommer ut, och mamma har fortsatt gå, med kitty... jag blir bara mer förbannad och går ikapp henne och säger åt henne att ge mig hunden. Hon säger något om att jag ska mogna på mig men bryr mig inte.
Självklart fattar jag ju att jag betedde mig väl inte särskilt moget... alls. Men jag var såååå förbannad så vet ni, jag orkade inte bry mig. Jag orkade fan inte vara vuxen där en sväng.
När hon vägrar ge mig hunden så fortsätter jag och gå, ner jag har kommit längst ner i backen som vi då var i så börjar hon ropa att jag ska stanna och lugna ner mig. Jag orkade inte säga det men jag tänkte "antingen stannar jag eller lugnar jag ner mig, det funkar inte med båda" och jag kände då att det var likabra att jag fortsatte gå för jag skulle bara ha betett mig ÄNNU mer omoget än vad jag redan hade gjort.

Och än en gång, påpeka att jag betedde mig omoget; inte nödvändigt. Är redan väl medveten om det.
Men jag har hållit mycket inne för att inte bli förbannad över varje små grej, har väl känt mig både övergiven och ignorerad ett bra tag, och det är inte mammas fel, är ingens fel, men iaf så var det där droppen som fick bägaren att rinna över. Och en sak ska ni veta (om du är karl och läser detta), krävs inte en särskilt stor droppe när man har pms.

its like youre screaming and no one can hear
you almost feel ashamed that someone could be that important that without them you feel like nothing
no one will ever understand how much it hurts
you feel hopeless
like nothing can save you and when its over and its gone you almost wish that u could have all the bad stuff back so you could have the good..

rihanna har gjort en onödigt dålig låt, men har den absolut finaste monologen alldeles i början av videon..

Jag är less ikväll... som vanligt känns det som.
Men jag har varit alldeles extas och uppe i att göra halloween kläder dom senaste dagarna och det har varit underbart, att känna att jag gör något vettigt.
Men det slog till nu ikväll, bara... meningslösheten och hopplösheten.
Och jag försöker verkligen, försöker att slå undan det. Försöker att må bra. Koncentrera mig på att Må Bra.
Men det enda jag känner för är att gräva ner mig under ett berg av täcken en stund.

...jag måste verkligen sluta vara uppe på nätterna, det är inte bra för mig.

Imorgon blire fan nya tag, in i halloween-lyckan igen och bara skita i resten...

Jag har så mycket att skriva, men ingenting jag egentligen faktiskt Kan skriva.
för antingen tar någon illa upp, tolkar det fel eller blir sur/irriterad/arg.. så det är lika bra att jag är tyst helt enkelt.

jag mår.. inte helt okej.
Jag går och ältar saker och det ger mig alldeles för stor ångest för att jag ska klara av det, därför är jag sjukt jobbig att vara runt just nu.
Jag känner mig bara för att sätta mig och gråta i ett hörn under ett täcke och bara slippa allt en stund.
Men det ger inget, inget vettigt åtminstonde.
Det känns som att livet går emot mig just nu, och det känns inte riktigt helt okej.


...jag hoppas bara det känns bättre imorgon.

Jag är trött som jag vet inte vad, jag var på gymmet för första gången idag.. Så svettig har jag nog aldrig varit i hela mitt liv. haha.
Jag tänkte börja försöka träna tre gånger i veckan, måste ju få ner den där satans vikten. Helst så fort som bara möjligt.
Och eftersom jag åker upp till fredrik på fredag så blir nästa gång på måndag. Nåväl, skit man får ta.
Jag saknar honom, hela tiden. Jag tycker det är skitjobbigt med att ha distansförhållande IGEN. Jag vill så gärna bara vara med honom. Men det är skit man får ta, suck it up ungefär.

Jag hittade ett nytt band idag, jag blev lite kär... Sen ska vi ju inte tala om den här:

Jag.. känner en hopplöshet som är oändligt frustrerande.
Det är en av de känslor jag avskyr, eftersom jag inte kan kontrollera den.
Frustration är en annan känsla jag känner mycket av just nu. Frustration över att jag inte kan göra något åt allt det här.
Jag vill bara att allting ska lösa sig nu, det känns som att jag just nu är i 'väntsalen', jag väntar på att något ska hända, jag bara väntar.
Det spelar ingen roll hur många jobb jag söker, jag får inget. Just nu känns det som att det spelar ingen roll vad jag gör så blir det inte bra.
Jag måste skaka av mig dom här förbannade känslorna, för gör jag inte det så vet jag att jag kommer må oändligt dåligt i slutändan. Och jag känner mig inte riktigt sugen på det.

jag har sovit...i princip ingenting inatt. jag fick sova en timme, sen vaknade jag av att jag hostade.. sen tog de väl en timme innan jag somnade igen, sen vaknade en timme senare av hosta.. osv osv.
det är sjukt frustrerande att ha rethosta. Jag är tät i näsan och så fort jag andas genom munnen så börjar jag hosta..

puss på er

jag har spenderat en vecka hos min pälsk. och jag åker hem igen om ett par dar, och ärligt.. det gör lite ont. Jag har mamma och kattis där, thats it. Jag har väl egentligen inte så mycket mer än fredrik här men... jag är kär och dum(?).
Jag är åtminstonde inte alls lika bitter längre över att anna och fredrik har flyttat ifrån mig, jag har kommit till freds med det faktumet. Jag är inte Glad över att dom har flyttat, förutom för deras skull förstås.
Men jag vet ju att dom finns kvar.
Jag har sökt ungefär fem miljoner jobb här uppe nu, och än så länge, hört ifrån ett där dom skrev helt enkelt att dom hade valt nån annan. Ska jag aldrig få nå jobb?

Ah just det! fredrik den jäveln smittade mig med en förjävlig förkylning också, det är tacken man får för att man städar ett skitigt kök fyllt med smutsdisk och bakar åt honom. HM!

<3

Nå, uppdatering om vad det var, idiot-pojkvännen hade ramlat i fyllan och villan och slagit ett fint jack i huvudet. Vilket innebar en närmare hjärtinfarkt för flickvännen tills hon fick tag på honom. Men allt är bra och sådär nu iaf.
Jag åkte upp till han för någon dag sedan och känner lite att det tar emot att ens tänka på att fara hem. Men jag måste väl göra det också någon gång.

Jag har färgat håret! jag är inte blond längre, eller enligt asken så ska jag vara gyllenblond, jag skulle nog vilja säga att det är ljusbrunt.. Det har ljusats upp ganska bra sedan jag färgade det iaf, vilket är bra, vill inte ha så mörkt.
Jag tror att.. i princip alla föredrar den här färgen på mig än det blonda, JAG SÄGER JU DET!! JAG PASSAR INTE I BLONDT!

aaanywaaaays... Joel är helt gudomlig, trots att han är så liten än, vilket gör mig rätt osäker på hur man ska hantera honom. Jag kan knappt vänta tills ungen kan hålla upp sitt eget huvud och sådär, då brukar jag ha lättare för dom.
Men han är en liten prins, helt klart <3

puss på er

Av någon anledning vaknade jag till av någon udda dröm klockan sju, jag kikade på facebook i mobilen och det.. skulle jag inte ha gjort. Nu är jag vaken, kan inte få tag på personen jag vill få tag på och det driver mig till vansinne.
förbannadejävlasatans....%=&)##("&/// ungefär..


Ah! goda nyheter förresten! det kom en liten joel till våran värld och familj för några dar sen. Min syster fick äntligen sin efterlängtade bebis, han klamrade sig fast i tretton dar extra eller så.
Söt som socker och yttepytte, svårt att komma ihåg att nya bebisar verkligen är sådär små.


äsch. puss på er

jag.. saknar fredrik, jag hatar det här. Innan jag har vant mig vid att han inte är här, innan det sjunkit in att han kommer bo där uppe..  jag hatar det.
När jag väl vant mig kommer det väl inte vara så hemskt svårt, men just nu.. just nu är det det enda jag kan gå och tänka på.. att jag vill vara med honom, se honom, prata med honom.. Trots att jag varit ifrån honom...vad? tre dar?
Det är väl det att jag Vet att jag inte kommer få träffa honom på ett tag.
På fredag har vi dessutom stått ut med varandra i ett år.

angående det jag skrev tidigare, eftersom det verkade trycka på min systers knappar, om det att jag inte kommer att ha någon att umgås med.. jag kommer inte ha några kompisar att umgås med, jag älskar att umgås med min familj. Men det är rätt stor skillnad på vänner och familj hur man än vrider och vänder på det.
Så jo, jag kommer väl familjen att umgås med. Men vännerna är ändå inte här..

Skitsamma, nu ska jag hoppa in i duschen.

puss på er<3

en jobbig fredag om jag får säga det själv.
Igår spenderade vi hela dagen med att städa ur fredriks lägenhet. Så nu är den tom, det ekar när man går in i rummet.
idag... åkte han iväg.
jag har en konstant klump i magen och vill dra något gammalt över mig.
och jag vet, jag vet! han är kvar i sverige, han är fortfarande min, han är "bara" en sex timmar lång tågresa ifrån mig som BARA kostar 140 spänn.
Men jag får väl ändå tillåtas att sakna honom? och jag får väl ändå vilja vara med honom.

jag har gått hela dagen idag och funderat på om man ska dra iväg igen, jag har ingenting här.. fredrik har flyttat, anna flyttar om en vecka.. jag har ingen att umgås med, jag vill inte vara här.

Nåväl, det är bara att acceptera, gilla läget som min kära far hade sagt.

skitsamma, nu ska jag sluta gnälla...

puss på er

jag är nog lite kär.. nu måste ni lyssna:

jag vaknade helt klart, garanterat på helt fel sida imorse. Först och främst sov jag alldeles för länge, och sen när jag inser att fredrik sitter vid datorn och spelar wow och inte har väckt mig så blir jag irriterad, sen loggar jag in på datorn och inser att jag inte har fått mina pengar från arbetsförmedlingen, mer irriterad. Det känns stökigt i lägenheten igen, irriterad. det bara byggs på.. jag behöver något som lugnar ner mig.. Jag undrar om jag ska glo på lite misfits eller så för att bara stänga bort en stund..det är onödigt att vara irriterad.

äh vafan. puss på er.

jag är.. trött. men inte på samma sätt som jag var för en vecka sen.
Jag vet inte om det var det att jag hela förra veckan hade något att göra, eller om det är för att jag bara hade en dålig vecka men jag mår bättre.
...det går bra nu? XD

Ah btw, jag var på bio igår, med nana. Bad teacher, helt okej film. Inte sån där gapskratt-film som jag verkligen ville ha, men den var helt okej.


<3

Jag är trött, ledsen, sjukt lätt irriterad, har ingen ork för fem öre, less och bara.. jag känner mig som om jag är tretton igen. Jag är rädd att det ska bli som förut, jag vill egentligen låtsas som ingenting, låtsas som att det inte är här.. men jag kan fan inte, jag vet att tar jag inte tag i det och gör något åt det här så kommer det bara bli värre.
Det är hemskt frustrerande, för hur jag känner gör att mest ingen vill umgås med mig. Min familj märker man riktigt snabbt på att dom inte vill vara med mig när jag är sådär. Och det är så oerhört frustrerande, jag vill ju inte. Jag vill inte bli hur irriterad som helst för att jag inte kan gå upp och hämta mina ppiller, det är inte normalt att bli Såå irriterad över en sak som jag lika gärna kan hämta imorgon. Jag förstår varför mamma tyckte jag betedde mig som en tvååring, det gjorde jag.
Är det sant att om man vart där en gång, så är det lättare att hamna där igen? Det skrämmer mig, den tanken skrämmer mig. För tänk om jag ska måsta gå genom hela livet och hamna titt som tätt där?

Nu ska vi göra klart för oss, förresten, jag säger inte nu att jag ÄR deprimerad och nere där igen, det jag känner är en rädsla för att hamna där, eftersom jag känner mig lite som jag gjorde förut. Jag är långt ifrån där jag var, men det här skriver jag för att pusha mig själv, pusha mig själv att göra saker, ändra på mitt beteendemönster som jag skapat sedan jag kom hem. Pusha mig själv att hjälpa mamma, hålla rent, röra på mig, hitta på saker.. Hålla mig sysselsatt och hålla min hjärna stimulerad. För det är det jag behöver (och alla andra) för att inte gå ner i depressioner.
Det här är droppen! jag tänker inte ha det såhär.

soundtrack:

egentligen gillar jag inte såna här videor, men vafan! jag måste ju få visa den här låten också ju..