it's quite simple..

Men som den person jag är så har jag ändå svårt att göra mig av med saker. Jag har alltid svårt att slänga saker bara "utifallat jag vill ha dom senare".

Så jag har kvar massor av onödiga saker. Som den här bloggen jag alldeles för sällan skriver i.

Inte för att någon läser ändå. Men som jag sagt en miljon gånger, jag skriver för min egen skull. Inte för att få en miljon läsare.

Jag har iallafall börjat på ett jobb. På en pizzeria.

Det har... inte gått så jävla bra om jag ska vara ärlig. Jag har misslyckats på fler saker på det här jobbet än vad jag någonsin gjort tidigare, men jag har lyckats klura ut vad fan det beror på.

Jag har nu en chef som ska ha allt på ett speciellt sätt. Vilket innebär att han är på mig heeela tiden om allt jag gör. Och allt jag gör är fel.

Och det ploppar upp omedvetet i huvudet på mig när jag jobbar.. vilket gör mig distraherad och ger mig prestationsångest och skit. Men jag försöker..

Nåväl.. På måndag, tisdag och onsdag är jag ledig från jobbet. Ska åka med min älskade mamma till Stockholm och träffa min morbror som jag inte har träffat på 15 år, vilket jag ser fram emot.

Och jag ska få träffa min älskade underbara anna, som jag saknar ungefär varje vaken sekund. Tack och lov så kommer hon väl pallra stjärten hem snart så jag får träffa henne mer än en gång varannan månad.

Igår så var det ett år sedan jag kom hem från irland, och jag har saknat det där stället vareviga dag sedan jag åkte därifrån. Ibland funderar jag på om jag åkte hem för tidigt.

Eller om det helt enkelt är oundvikligt att sakna dom.

Och nu börjar det närma sig Christinas hemfärd så dom ska byta aupair igen. Så.. Jag kan inte ens skypa med Christina och få se mina bebisar..

Jag ska inte ljuga för er, det hela är jobbigt. Jag vill bara få råd och åka dit så fort jag bara kan.

Men då har jag ju problemet att jag kan knappast få ledigt från jobbet så jag kan vara borta en hel vecka.

Och sen... så kommer jag ju faktiskt inte vilja åka tillbaka till sverige.

Ska jag vara helt ärlig... så... kändes det som att mitt liv hade lite mer mening när jag bodde där. Jag hade ett syfte.

I sverige har jag istället en pojkvän som liksförbannat bor sex timmar ifrån mig och en bästa vän som bor fan ännu längre ifrån mig. Ett deltids jobb som knappt ger mig nå pengar, arbetsförmedlingen är på mig konstant om olika saker som inte ger mig ett piss...

Jag.. kan tänka på Erin ibland.. jag älskar alla barnen oändligt mycket, men Erin var ändå den som hade en speciell plats hos mig. Hon.. jag vet inte.. påminner mig själv om ...mig antar jag. Hon är min skatt.

Jag saknar henne oändligt mycket och vill bara ta hem henne hit och överösa henne med kärlek.

Dom har berättat för mig att hon har börjat bli väldigt... känslig minst sagt. Hon gråter för minsta lilla. <3

Nä. Jag ska åka dit så fort jag bara kan.

Godnatt..