it's quite simple..

Det är jobbigt att inte veta hur man mår, för en del av mig känner ångest, känner bara för att gråta. Och andra delen är lycklig och gladare än den varit på länge.
Jag känner mig otrygg och upp i varv, jag.. vet ärligt talat inte hur jag ska tolka mina känslor.
Det är jobbigt att känna myror krypa i kroppen. Jag behöver förändring.

Det värsta är när man känner dom där myrorna som skriker efter förändring då man är rädd för att saker ska ändras.
För det är jag, hela tiden. Jag är rädd för det mesta faktiskt. Men förändring är min stora fasa. Jag avskyr att ens tänka på det.

Då kan man ju tänka för sig själv varför jag åkte hit, jag menar det är ju den största förändringen en människa kan gå igenom typ.. Ett nytt land, helt nya människor, ALLT nytt.
Det handlar mycket om att jag vill försöka komma över den där rädslan, visa för mig själv att det oftast bara är bra med förändring.

Jag kan inte påstå att det fungerade. Ja, jag känner mig mer självständig, och mer vuxen än förut. Och jag har mer självförtroende. Men jag är fortfarande lika rädd för förändringar.
Jag är rädd för att fara hem, jag är rädd för att ha ett normalt förhållande för nu har jag vant mig vid att ha distans, jag är rädd för att lämna dom här.

Men samtidigt så vill jag såklart hem, jag vill hem till det som är normalt för mig, till mitt förhållande, för trots att jag är rädd så är det ju något jag vill. Jag vill vara med honom, jag vill ha honom nära, jag vill.. jag vill helt enkelt.
Jag vill hem till mina vänner, till min familj. Trots att jag är sjukligt rädd för att jag inte ska ha förändrats nog mycket för deras förväntningar. Jag är fortfarande jag, jag är fortfarande karin. Och ibland känns det som att mina nära och kära ska tro att jag ska ha blivit en helt annan person.
Jag har fortfarande mina utbrott (dock inte till den här familjen, herregud vad tror ni om mig), jag är fortfarande lika känslig, jag är fortfarande lika lat ;D.

Jag antara tt det här inlägget inte ger er något, eller ens makes sense.. Men jag var verkligen tvungen att få skriva av mig lite.. och jag orkar inte läsa igenom vad jag har skrivit.. faktiskt..