it's quite simple..

Förstår ni att idag är det exakt två månader kvar? Två ynka månader, åtta ynka veckor..eller? jag chansar bara att det ska vara åtta veckor, eftersom en månad är fyra veckor?
Jag orkar inte räkna efter, för jag får ångest.
För som vanligt så samtidigt om jag villvillVILL fara hem så vill jag även stanna kvar.
som vanligt; hur ska jag kunna lämna mina guldklimpar.
Det värsta är att jag börjar känna det även när dom gråter.
Erin har gråtit heeeela dagen, och jag känner ändå att jag aldrig vill lämna henne.
Jag vet att jag måste, för att kunna få träffa mina älsklingar hemma så måste jag lämna dom.. ge upp dom. Vi alla vet att jag kommer ha det tungt när jag kommer hem, jag kommer ungefär ligga i min säng och gråta.
När jag har hunnit förstå att jag inte kommer att fara tillbaka, när jag vant mig vid att vara hemma igen, då kommer tårarna att komma. Det är jag medveten om, och förberedd på.

barnen är sjuk föresten, och jag tror dom så fint har smittat mig också. Det gör mig en aning less faktiskt.

Haha föresten, jag somnade innan barnen somnade igår kväll, jag tror jag somnade runt åtta faktiskt. Jag hade sjuuuukt ont i magen och jag kände bara att jag var tvungen att lägga mig och sova bort det eller något.
Jag fick panik när jag ställde mig upp för ett tag sedan och kände hur jag hade ont igen, men det verkar ha gått över.

Jag ska snart gå och hämta dualtach på skolan, och jag vet inte hur denna resa kommer att gå. Andrew sa åt mig att ändra deras matrutin igår, vi testar ju allt möjligt för att få dom att börja äta mer. Och.. dom är griiiniga.
Både erin och saorlaith grinar som jag vet inte vad.

puss på er