it's quite simple..

Nu ska ni få ta del av mitt lyckorus..

Jag blir så kär att jag får värk i hela kroppen av längtan. Jag hatar att jag inte kan vara nära, jag får aldrig se honom. Stundvis känns han overklig.
Sen ringer han, vi pratar, han är lika dryg som vanligt, och jag blir lika kär all over again.
Hur man kan vara så upp över öronen kär i en människa så fullkomligt olik från en själv är ett mysterium för mig, eller vi kanske inte är så olika? Vad vet jag? för att svara på det; mest ingenting.
Jag vet bara.. att jag är så otroligt fantastiskt lycklig, just i denna stund är jag lycklig.
Trots att jag är 300 mil bort, trots att jag är 50 evigheter bort från att få vara nära. Från att få bara ge honom en simpel puss. Eller bara... lägga mig brevid honom och sova. Eller bli totalt spöad i det enda TV-spel jag ansett mig själv vara ändå rätt bra i... vilket resulterar i att jag sitter och sparkar honom och han bara asgarvar för att jag är sån oerhört dålig förlorare.

Jag är kär ikväll, ingen ångest, ingen oro, ingenting.. jag är bara.. kär