...
jag har ju blivit en bloggfantast, jag läser miljoner bloggar. Många av tjejerna har börjat med att få sina läsare att skicka in bilder på sina kroppar och såna saker de skäms över. Jag vet inte hur många läsare som verkar ha skickat in bilder på sina armar och säger att dom skäms över sina ärr.
Jag vet att mina armar är väldigt tabubelagt i min familj, dom gillar inte alls att det ens nämns. Det förstår väl jag också, jag menar det är ju ändå en tid från mitt liv, vårt liv, som inte var.. särskilt underbar.. alls.
Men ändå, det är en del jag inte vill glömma, för enligt mig är det en del av vad som gjort mig till mig.
Det jag ville ha sagt är att jag skäms inte över mina armar, jag bryr mig inte alls faktiskt.
Jag hade väl en period då jag precis slutat då jag hatade dom, men ärligt talat så var det inte för att jag var rädd för kommentarer, det var den enkla anledningen att det gjorde det svårare att hålla fast vid mitt beslut att sluta.
Trots att mina ärr har blekts mycket så syns dom ju tydligen, för det är fortfarande personer som kommenterar dom. Det är sällan, men det händer. Det roliga är att jag fortfarande inte vet vad jag ska svara utan att låta otrevlig eller dra hela min livshistoria. För come on, jag vet ju att folk blir nyfikna. Jag blir ju det iaf.
Faktiskt så stör det mig mer när dom bara rätt fram sitter och glor på armen som är värst men frågar inte, det är ju förstås rätt.. otrevligt att fråga någon man inte känner rakt ut. Men på något vis känns det ändå bättre än att dom bara ska sitta och glo.
Ni vet hur dom säger att karlar bara glor på kvinnors bröst? (MY EYES ARE UP HERE!!) Mina armar är mina tuttar.. hahahah.
Något som dock stör mig, väähääldigt mycket är när tjejer lägger upp fem miljoner bilder på bilddagboken på sina armar, jag vet att jag var så när jag var 14-15. Men de här tjejerna är 20-21.. man borde väl ändå inte låta ens armar definiera vem man är? eller har jag fel?
Jag vet självklart av erfarenhet att det är svårt att ens tänka på något annat, man vill bara skrika ut "jag mår skit" och det vill man gärna göra med bilder på sina armar, för det är ju ett ganska tydligt tecken numera på hur man mår.
Men man är så mycket annat än bara några sår.
Nu svammlar jag ju bara.. Som vanligt vet jag inte när jag ska sluta :D
Jag vet egentligen inte vad jag ville ha sagt med det här inlägget, jag ville bara.. skriva av mig lite.
Jag vet att mina armar är väldigt tabubelagt i min familj, dom gillar inte alls att det ens nämns. Det förstår väl jag också, jag menar det är ju ändå en tid från mitt liv, vårt liv, som inte var.. särskilt underbar.. alls.
Men ändå, det är en del jag inte vill glömma, för enligt mig är det en del av vad som gjort mig till mig.
Det jag ville ha sagt är att jag skäms inte över mina armar, jag bryr mig inte alls faktiskt.
Jag hade väl en period då jag precis slutat då jag hatade dom, men ärligt talat så var det inte för att jag var rädd för kommentarer, det var den enkla anledningen att det gjorde det svårare att hålla fast vid mitt beslut att sluta.
Trots att mina ärr har blekts mycket så syns dom ju tydligen, för det är fortfarande personer som kommenterar dom. Det är sällan, men det händer. Det roliga är att jag fortfarande inte vet vad jag ska svara utan att låta otrevlig eller dra hela min livshistoria. För come on, jag vet ju att folk blir nyfikna. Jag blir ju det iaf.
Faktiskt så stör det mig mer när dom bara rätt fram sitter och glor på armen som är värst men frågar inte, det är ju förstås rätt.. otrevligt att fråga någon man inte känner rakt ut. Men på något vis känns det ändå bättre än att dom bara ska sitta och glo.
Ni vet hur dom säger att karlar bara glor på kvinnors bröst? (MY EYES ARE UP HERE!!) Mina armar är mina tuttar.. hahahah.
Något som dock stör mig, väähääldigt mycket är när tjejer lägger upp fem miljoner bilder på bilddagboken på sina armar, jag vet att jag var så när jag var 14-15. Men de här tjejerna är 20-21.. man borde väl ändå inte låta ens armar definiera vem man är? eller har jag fel?
Jag vet självklart av erfarenhet att det är svårt att ens tänka på något annat, man vill bara skrika ut "jag mår skit" och det vill man gärna göra med bilder på sina armar, för det är ju ett ganska tydligt tecken numera på hur man mår.
Men man är så mycket annat än bara några sår.
Nu svammlar jag ju bara.. Som vanligt vet jag inte när jag ska sluta :D
Jag vet egentligen inte vad jag ville ha sagt med det här inlägget, jag ville bara.. skriva av mig lite.
Kommentarer
Trackback
