igen..

Det är sjukt jobbigt, jag känner behovet av att skriva men har ingenting alls att skriva om..

jag insåg att jag varit i irland i 185 dagar. Jag är cool. Jag har klarat mig utan 'mammas trygga famn' i 185 hela dagar.. JAG BÖRJAR BLI VUXEN! :D men skulle aldrig kunna lämna sverige föralltid.
Det är oförklarligt hur mycket jag längtar efter att få åka hem..
men samtidigt inte.
Jag kommer aldrig kunna förklara mina känslor i ord..
Ibland kan jag sitta och titta på erin som sitter och lullar mitt hår och bli tårögd och vill aldrig lämna henne. Det går ju inte att förneka det, Erin är min skatt. Min absoluta favorit. Och ni kanske tycker det låter hemskt, men det är så. Man har en favorit, så är det alltid. (inte med sina egna barn förstås men)
Erin är.. hon är den där som jag gör att jag längtar efter egna barn, hon är den som satt standarden för hur jag vill ha mina barn.. jag vill att mina barn ska vara som henne. Hon är underbar.

Nu låter det säkert som att jag inte älskar dom andra två, men det gör jag. Oerhört. När Dualtach kommer in i köket och säger "karin, can you come sit with me on the couch for a while?" och kryper upp i mitt knä, eller när saorlaith knackar på min dörr och säger "Kaaaariiiin".. jag vet, jag har skrivit det här förut. Men ni förstår nog inte hur mycket man kan älska tre barn. Jag älskar dom som om dom skulle varit mina egna <3


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0