it's quite simple..

då har alltså dagen kommit, det är under åttio nu..
Men det hjälps inte, jag är inte på särskilt bra humör alls just nu.
Jag vet inte vad som hände, och jag vet att jag inte kan skriva av mig här. För större delen av min familj läser det här (tydligen), min käre pojkvän läser, min vänner..
Alltså.. jag får inte skriva vad jag vill, sist jag fick skriva av mig riktigt fick jag reda på att min käre mor fick panik och ville ha hem mig.
Visserligen, just nu skulle det inte kännas så fel med att få komma hem och få den största kram jag någonsin fått av min mor. Bara att veta att jag dom som älskar mig för den jag är..
Och det spelar ju ingen roll om ni  berättar det för mig, ord säger ingenting.. Klyschan säger att det är handlingarna som räknas.. Och det är det verkligen.
Jag vet att jag duger, jag vet att jag är bra, och jag är snäll, och trevlig, och fin.. men samtidigt vet jag det inte alls.
Ni förstår säkert inte ens vad jag menar.

Jag måste skärpa mig, ta tag i min super dåliga självkänsla. eller min osäkerhet. Jag kan inte acceptera att någon tycker om mig för den jag är, inte den jag kan bli utan den jag faktiskt är. Möjligtvis för att det alltid varit folk runt mig som berättat för mig vad man borde ändra.
Jag vet, det låter som att jag har världens sämsta folk runt mig, så är det självklart inte. Ni är underbara <3
Men det går inte förneka, trots att min syster påpekade på skämt att min näsa var krokig för 10+ år sedan så har det suttit kvar hos mig och jag har sedan dess stört mig på den där knölen på näsan.. oerhört.
Och trots att folk menar väl när dom säger saker om min vikt så tar jag det fel och det blir "säger du att jag är fet?".. är det det som är att vara kvinna kanske? tolka allt till att jag är fet?

Och jag inbillar mig att 'går jag bara ner i vikt så kommer allt bli bra'.. men jag vet ju att jag kommer bara hitta nya saker att störa mig på.. nya saker som får mig att må dåligt.

Jag måste rycka upp mig...