...
Jag sitter och kollar på 16 and pregnant. Det är en tjej som är bara... hon skulle adoptera bort sin dotter till sin farbror och hans fru, några dagar senare så tar hon tillbaka henne. Sen nu verkar hon vilja ge tillbaka den igen?!
Jag fattar, det är svårt. Jag har alltid varit så säker på att om jag skulle bli gravid så skulle jag kunna adoptera bort barnet, eller göra abort.. Men samtidigt.. när jag tittar på det här så känns det som.. är det verkligen så många som klarar av att adoptera bort ett barn? Som man bär på i nio månader och sedan klämmer ut?
Abort tror jag fortfarande jag skulle klara av, hur rått det än låter så tror jag inte att jag skulle "åh men det är ett barn". Jag menar, så länge jag inte har känt fostret röra sig eller så så skulle det lika gärna kunna vara obefintligt.
Jag tror dock att de där första fosterrörelserna som man verkligen känner och fattar att det är det och inte gaser, DÅ kan det nog ändras i hjärtat på en. Men då är dt väl typ för sent för att göra abort också va?
Anledningen till att jag skriver det här är att 16 and pregnant alltid får mig att tänka på det. Vad skulle jag göra om jag hamnar i den situationen?
För ärligt talat, så skulle jag omöjligt kunna ta hand om ett barn.
Eller nj, det ljög jag. Jag är min mors dotter, jag klarar det mesta bara jag ger mig fan på det. Men jag skulle inte vilja vara en mamma som inte kan ta hand om sitt eget barn, och jag skulle inte precis kunna ge ett barn det liv som den förtjänar just nu.
Och just nu skrattar jag åt mig själv, för jag fascinerar mig själv. Jag menar, det var tre månader sedan jag var hemma. Jag SKULLE kunna vara gravid utan att jag märkt det än utan att det skulle vara en jungfrufödsel.. Och jag blir sjukt nojjig över det. Trots att jag vet med mig att jag har haft mens sen jag kom tillbaka. Det är ingenting INGENTING som tyder på att jag skulle vara gravid. Men ändå. Är det någon annan som upplever såna känslor?
Såna där helt orationella känslor?!
Anledningen till att jag skriver DET HÄR är för att jag behöver bekräftelse, jag behöver någon som säger åt mig att "nej karin, det är helt normalt".
Och som vanligt, förlåt för mitt onödiga svammel.
Jag fattar, det är svårt. Jag har alltid varit så säker på att om jag skulle bli gravid så skulle jag kunna adoptera bort barnet, eller göra abort.. Men samtidigt.. när jag tittar på det här så känns det som.. är det verkligen så många som klarar av att adoptera bort ett barn? Som man bär på i nio månader och sedan klämmer ut?
Abort tror jag fortfarande jag skulle klara av, hur rått det än låter så tror jag inte att jag skulle "åh men det är ett barn". Jag menar, så länge jag inte har känt fostret röra sig eller så så skulle det lika gärna kunna vara obefintligt.
Jag tror dock att de där första fosterrörelserna som man verkligen känner och fattar att det är det och inte gaser, DÅ kan det nog ändras i hjärtat på en. Men då är dt väl typ för sent för att göra abort också va?
Anledningen till att jag skriver det här är att 16 and pregnant alltid får mig att tänka på det. Vad skulle jag göra om jag hamnar i den situationen?
För ärligt talat, så skulle jag omöjligt kunna ta hand om ett barn.
Eller nj, det ljög jag. Jag är min mors dotter, jag klarar det mesta bara jag ger mig fan på det. Men jag skulle inte vilja vara en mamma som inte kan ta hand om sitt eget barn, och jag skulle inte precis kunna ge ett barn det liv som den förtjänar just nu.
Och just nu skrattar jag åt mig själv, för jag fascinerar mig själv. Jag menar, det var tre månader sedan jag var hemma. Jag SKULLE kunna vara gravid utan att jag märkt det än utan att det skulle vara en jungfrufödsel.. Och jag blir sjukt nojjig över det. Trots att jag vet med mig att jag har haft mens sen jag kom tillbaka. Det är ingenting INGENTING som tyder på att jag skulle vara gravid. Men ändå. Är det någon annan som upplever såna känslor?
Såna där helt orationella känslor?!
Anledningen till att jag skriver DET HÄR är för att jag behöver bekräftelse, jag behöver någon som säger åt mig att "nej karin, det är helt normalt".
Och som vanligt, förlåt för mitt onödiga svammel.
Kommentarer
Postat av: Kattis
Tyvärr, ingen bekräftelse här.....du har bra underliga funderingar och om du skulle kunna vara gravid kanske du ska ta och kissa på en sticka för säkerhets skull!?
Puss
Postat av: Fanny
DET ÄR HELT NORMALT GUMMAN. det lovar jag. Jag själv och var och varannan tjej jag känner tror dom är gravid lite nu och då. det är klart man funderar över sådana saker OCH jag vet att du kommer bli en toppenmamma när den dagen kommer
Trackback
