it's quite simple..

Helt plötsligt sjönk humöret i botten, allt började bra imorse.
Mycket möjligt att jag helt enkelt behöver en kopp kaffe bara..
Men ärligt talat, så måste jag få skriva av mig, ingenting ni behöver läsa.

Men varför kan man aldrig känna att man duger, att man räcker?
Varför kan aldrig livet vara sådär simpelt som dom där blåsta fjortisbrudarna verkar ha det? Där allt bara går deras väg, och allt livet handlar om är smink och kläder. Som när man var liten.. där den största tragedin var när huvudet gick av på barbiedockan. Sedan satt man i en timme och försökte få på den igen.

och allt det här med irland.. jag älskar att vara här, jag fullkomligt älskar det. Familjen är underbar och jag skulle inte byta ut dom för något i världen.
Och en del av mig vill aldrig fara hem, bara stanna här tills flickorna är stora. men jag vet, jag vet att det inte funkar så. Även fast både Andrew och Tara har sagt åt mig att jag får stanna hur länge jag vill. Men jag vet att den andra delen längtar hem, längtar hem till karln, och mamma, och mitt vanliga gamla liv. Jag kan inte gömma mig resten av mitt liv.
Jag vet inte, jag snackar bara en massa blajj. men jag kan inte gå och hålla allt inne, jag kan inte gå och låtsas som att ALLT är bra. jag funkar inte så, jag måste få berätta. Även fast folk blir oroliga, jag funkar så.
Men samtidigt, det här är en del av mitt liv. Så här är det alltid, vare sig jag är i irland eller i sverige, om jag befinner mig nära dom jag älskar eller långt bort..
Det här  är smällar man får ta.

Livet ska vara jämnjävligt, visst mamma?