it's quite simple..

klockan är kvart över tio och jag vet att jag egentligen borde sova.. för hjärtat börjar göra ont och jag inser sakta men säkert att livet vägrar på min väg.
Än en gång så hittar jag en pusselbit med fabriksfel.. jag blir så less.

Ibland önskar jag att jag inte ens skulle ha kommit på den här dumma idéen. Vars kom den ifrån?
Varför kommer allt bra när man är påväg att fara? Varför ska allt bra som är här fara iväg? Varför inser jag att jag inte kommer att få göra något ALLS förren jag betalat den där satans saken. Jag blir så förbannat ledsen och irriterad och.. och.. jag kan inte ens sätta ord på alla känslor jag känner just nu.

Jag vet, jag vet, njut.. men jag kan inte! verkligheten kommer för nära, verkligheten skrämmer mig, den skrämmer verkligen skiten ur mig. och jag avskyr det.

Ska jag snickra ihop en eka istället? Det kanske blir bättre...
Det är ju trots allt mest bara hav mellan oss.

Jag blir så less på att den här ångesten aldrig ska ta slut, att jag alltid ska oroa mig så sjukligt mycket över allt. Alla säger åt mig att inte oroa mig. Men bevisligen så så fort jag släpper lite så går allt snett.

förlåt, jag vet, ingen vill egentligen läsa sånt här. Alla vill läsa att allt är kalas och alla söta saker som barnen gör.. och hur underbart grönt och vackert irland är.. men som sagt, verkligheten kommer ikapp. Jag lever inte i en saga, och jag är inte fem år gammal.

...men barnen ÄR underbara, mest hela dagarna så kommer dom in i vardagsrummet och vinkar och säger "BYEEE"
jag "byeee, see you later"
dom "see ya lateeh"
jag "kiss?"
dom tussar fram på sina små fötter med fiskläppar (suger in kinderna) och ger mig en puss.
och irland ÄR grönt, med orange och röda nyanser, och irland ÄR vackert, underbart vackert.

over 'nd out