it's quite simple..

För ett antal månader sedan så hittade jag åt en tjej som... mest gjorde mig irriterad. Hon hade MYCKET ärr på armarna och var stolt över dom på något vis.

Men idag... idag hittade jag åt en kille som påminde mig om mig själv för ett antal år sedan.

Jag vet att om någon av min familj läser det här så lär det väl bli ramaskri men bara för att det är supertabu i min familj att ens nämna ärren och åren så tycker inte jag det är så hemskt, det är ju en del av mitt och deras förflutna.

Hur det än är så påverkar det mig på ett annat vis antar jag, när jag ser någon som har så ont.

Min familj ser bara det onödiga, konsekvenserna och det drar upp gamla sår hos dom.

Det gör det hos mig också, jag ska inte ljuga. Men jag känner på ett annat vis antar jag.

När jag ser någon som har så ont så vill jag bara ta hand om dom, ge dom en kram och säga "det blir bättre".

Jag vill bara förklara att jag förstår, för jag vet att något jag kände var att ingen förstod.

Jag vet inte, jag vill inte att dom ska känna sig så ensam. Det är väl min vilja att ta hand om människor som inte mår bra, jag vill alltid vara där för dom och ta hand om dom.

Jag har väl börjat kunna ta avstånd från det nu, när någon kommer till mig med problem och sådär. För tidigare så tog jag in allt och i slutändan mådde jag så dåligt att jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Jag vill hemskt gärna hjälpa, göra allt bättre. Men jag har väl förstått eftersom att jag inte kan vara allt för alla.

Och att jag måste tänka på mig själv först.

Men de där som skadar sig själva, de har en speciell plats hos mig. Jag antar att det är för att jag vet hur det känns, men jag vill bara ta hand om dom. Trots att jag vet att det i princip inte går.

För mig var det en tids sak tror jag, att när det hade gått lite tid och såren hade läkt lite så kunde jag helt enkelt sluta.