fredag...
Jag är trött, ledsen, sjukt lätt irriterad, har ingen ork för fem öre, less och bara.. jag känner mig som om jag är tretton igen. Jag är rädd att det ska bli som förut, jag vill egentligen låtsas som ingenting, låtsas som att det inte är här.. men jag kan fan inte, jag vet att tar jag inte tag i det och gör något åt det här så kommer det bara bli värre.
Det är hemskt frustrerande, för hur jag känner gör att mest ingen vill umgås med mig. Min familj märker man riktigt snabbt på att dom inte vill vara med mig när jag är sådär. Och det är så oerhört frustrerande, jag vill ju inte. Jag vill inte bli hur irriterad som helst för att jag inte kan gå upp och hämta mina ppiller, det är inte normalt att bli Såå irriterad över en sak som jag lika gärna kan hämta imorgon. Jag förstår varför mamma tyckte jag betedde mig som en tvååring, det gjorde jag.
Är det sant att om man vart där en gång, så är det lättare att hamna där igen? Det skrämmer mig, den tanken skrämmer mig. För tänk om jag ska måsta gå genom hela livet och hamna titt som tätt där?
Nu ska vi göra klart för oss, förresten, jag säger inte nu att jag ÄR deprimerad och nere där igen, det jag känner är en rädsla för att hamna där, eftersom jag känner mig lite som jag gjorde förut. Jag är långt ifrån där jag var, men det här skriver jag för att pusha mig själv, pusha mig själv att göra saker, ändra på mitt beteendemönster som jag skapat sedan jag kom hem. Pusha mig själv att hjälpa mamma, hålla rent, röra på mig, hitta på saker.. Hålla mig sysselsatt och hålla min hjärna stimulerad. För det är det jag behöver (och alla andra) för att inte gå ner i depressioner.
Det här är droppen! jag tänker inte ha det såhär.
soundtrack:
Det är hemskt frustrerande, för hur jag känner gör att mest ingen vill umgås med mig. Min familj märker man riktigt snabbt på att dom inte vill vara med mig när jag är sådär. Och det är så oerhört frustrerande, jag vill ju inte. Jag vill inte bli hur irriterad som helst för att jag inte kan gå upp och hämta mina ppiller, det är inte normalt att bli Såå irriterad över en sak som jag lika gärna kan hämta imorgon. Jag förstår varför mamma tyckte jag betedde mig som en tvååring, det gjorde jag.
Är det sant att om man vart där en gång, så är det lättare att hamna där igen? Det skrämmer mig, den tanken skrämmer mig. För tänk om jag ska måsta gå genom hela livet och hamna titt som tätt där?
Nu ska vi göra klart för oss, förresten, jag säger inte nu att jag ÄR deprimerad och nere där igen, det jag känner är en rädsla för att hamna där, eftersom jag känner mig lite som jag gjorde förut. Jag är långt ifrån där jag var, men det här skriver jag för att pusha mig själv, pusha mig själv att göra saker, ändra på mitt beteendemönster som jag skapat sedan jag kom hem. Pusha mig själv att hjälpa mamma, hålla rent, röra på mig, hitta på saker.. Hålla mig sysselsatt och hålla min hjärna stimulerad. För det är det jag behöver (och alla andra) för att inte gå ner i depressioner.
Det här är droppen! jag tänker inte ha det såhär.
soundtrack:
Kommentarer
Trackback
