it's quite simple..

Ska jag vara ärlig så är jag på bristnings gränsen nu.
Igår brast mitt humör totalt, jag grät i närmare tre timmar. Jag är nervös och orolig och ledsen.
Och det har jag skrivit en miljon gånger här, så det är ingen mening att jag drar upp det igen.
Men allt har förvärrats. Och det blir bara värre ju närmre jag kommer dagen jag ska åka.
Det är just det att jag är så förvirrad, det är det som gör att jag bara vill gråta hela tiden.
Dom försöker trösta mig, och alla andra försöker trösta mig med att säga "men dom/vi finns ju kvar, du kommer ju komma tillbaka"..
Det funkar inte, jag är fortfarande så rädd att jag ska tappa bort dom längs vägen, eller dom ska glömma bort mig.
Men sen å andra sidan vill jag ju åka hem, jag kan sitta och dagdrömma i timmar om att komma hem, till fredrik, mamma, kattis, anna...alla
och "vakna upp" med ett stort drömmande leende på läpparna.
Men det kan inte hjälpas, jag är orolig, för allt. Vad kommer hända när jag kommer hem?
Vad ska jag göra? Kommer jag och fredrik stå ut med varandra in person? Kommer jag bryta ihop av att bo hemma hos mamma igen?
Mamma säger att jag oroar mig för mycket.
Alla verkar vara en sån där "det löser sig"-människa.

puss på er