it's quite simple..

Ska jag vara ärlig så är jag på bristnings gränsen nu.
Igår brast mitt humör totalt, jag grät i närmare tre timmar. Jag är nervös och orolig och ledsen.
Och det har jag skrivit en miljon gånger här, så det är ingen mening att jag drar upp det igen.
Men allt har förvärrats. Och det blir bara värre ju närmre jag kommer dagen jag ska åka.
Det är just det att jag är så förvirrad, det är det som gör att jag bara vill gråta hela tiden.
Dom försöker trösta mig, och alla andra försöker trösta mig med att säga "men dom/vi finns ju kvar, du kommer ju komma tillbaka"..
Det funkar inte, jag är fortfarande så rädd att jag ska tappa bort dom längs vägen, eller dom ska glömma bort mig.
Men sen å andra sidan vill jag ju åka hem, jag kan sitta och dagdrömma i timmar om att komma hem, till fredrik, mamma, kattis, anna...alla
och "vakna upp" med ett stort drömmande leende på läpparna.
Men det kan inte hjälpas, jag är orolig, för allt. Vad kommer hända när jag kommer hem?
Vad ska jag göra? Kommer jag och fredrik stå ut med varandra in person? Kommer jag bryta ihop av att bo hemma hos mamma igen?
Mamma säger att jag oroar mig för mycket.
Alla verkar vara en sån där "det löser sig"-människa.

puss på er

Jag vet att jag inte skrivit mycket på senaste, mest för att jag inte hunnit, velat eller haft något att ens skriva om.

Dock så började jag packa idag, det gav mig ångest.. Mer än vad man skulle kunna tro.
Det gör allt verkligt. Trots att jag längtar så jag får värk i kroppen efter fredrik, och saknar hela stora familjen så jag har värk i hjärtat så gör det ont att lämna dom här. Dom är min extra familj, och jag älskar dom oerhört mycket.
Jag vill verkligen ta med mig dom hem, dom kan skippa irland tycker jag.
Sverige har bättre allt.. sjukvård, barnomsorg, hus..

Jag är trött och jag är ledsen och jag känner mig sjukt ful.
Jag får inte gå och lägga mig heller och sova bort det för andrew ska ut med sin bror och tara är självklart inte hemma. Så jag måste passa flickorna.

Jag är sjukt sugen på godis, men har förbjudit mig själv att köpa något.

puss påer

Så idag har varit rätt intressant, jag gjorde klart all städning osv innan halv tio på morgonen.
Vi åker in till Enfield med bilen, tar tåget in till Dublin. Går på galleriet och glor på tavlor, sen vidare till McDonalds och köper mat och går till St Stephen's green och myser.
Vid det laget var klockan tjugo i sju, då frågar tara om jag kan kolla tågtiderna tillbaka. Jag kollar, hehee... sista tåget till enfield går 19.05.. FITTA! vi springer genom hela dublin (för connolly station är på andra sidan stan sett från st stephen's green). Det hela hjälpte inte att Dualtach börade jävlas..
Nåväl, ni kan ju tänka att vi missade tåget..
Nu började det roliga.. Vi hittade ett tåg till Maynooth som gick 19.36 som vi hann till. YES!
Så vi tog det, ringde runt till alla vi kunde tänka oss kunde skjutsa oss till Enfield men det slutade med att vår älskade Andrew hämtade oss :P haha.
Så fem i tio var jag hemma. Nu är jag TRÖTT..

Men alltså vi hörs sen.. puss på er

Jag är trött, lättretlig, irriterad och bara allmänt bitchig.
Tara kommer hem tidigt och börjar som vanligt buffa på mig och säga åt mig att göra tusen saker på en och samma gång. Mest irriterande är att hon ser att jag är fullt upptagen med att laga mat.
Och så bitchar hon halvt lös på mig för att flickorna är blöta.. Jaha? Ja jo, jag ifrågasätter den metoden. Men till mitt jävla försvar var det fan andrew som sa åt mig senast imorse att jag ska inte byta dom direkt utan låta dom bli obekväm och inse att det är mer värt att gå på toan och pissa istället.
Vem ska jag lyssna på när jag inte vet ett piss om att toa träna en unge?
Sen iallafall får jag maten färdig, allt är färdigt och jag vill mest bara sluta, sluta får jag ju inte göra förren vi har ätit. Jaaa näää såklart att vi inte ska äta, nej nej. Vi ska börja leka med barnen då, jaha då. Och städa övervåningen, jaaa-aa.


Åh jag är bara på så pissigt dåligt humör, och det är jävla taras fel bara för att hon verkligen kommer och kör med mig, och det är liksom saker jag planerat att göra under resten av dagen liksom.. AURGH! Jag ska äta min mat, sen poppa popcorn och lägga mig i sängen och dö och hålla mig borta, jag är inte värdigt sällskap ikväll..

Jag är trött, närmare döende faktiskt. HAHA.
Jag, Andrew och Tara åkte till Navan ikväll, till en underbar over-the-top asiatisk restaurang.. Det var verkligen over the top.. det var.. äh jag skulle tagit kort.. men maten var fantastisk alltså.
Men jag fick en bild på oss alla tre iaf, tara ska lägga upp den på fb så jag lär sno den.
Dom överraskade mig med ett underbart kort som tara gjort med en massa bilder på mig, barnen och dom. Och en massa presenter, men faktiskt så skriver jag om det imorgon.. För jag orkar inte nu.

Nu har det där med att sova dåligt börjat igen.
Jag äter fortfarande (iallafall).. men jag sover knappt, och vet ni vad? Det påverkar mig SJUKT mycket mer nu än vad det gjorde innan jag skulle fara hit.
Jag vrider och vänder på mig en-två timmar innan jag lyckas somna, när jag väl somnar så vaknar jag super lätt och jag drömmer.. jag drömmer såå mycket. Typ inatt.. så drömde jag att fredrik bara.. "nä karin, jag pallar inte." aset gjorde slut IGEN! Hur många gånger är det nu? 10..? och han gnäller när jag gör slut en gång.. 
Jag längtar helt enkelt hem. jag vill hemhemHEM!

Potträningen har börjat föresten, och jag kan informera er om att dom här barnen är inte redo för att pottränas.. dom fattar inte hela grejen med det.

HAH! jag har hittat bästa countdown sidan som bara informerar mig om exakt hur länge det är kvar innan jag åker hem.

Så det känns inte så hemskt.

Men jag blir rakt mer och mer stressad för varje dag som går, jag har tre helger att göra något på.. men vad ska jag göra? vem ska jag vara med?
Äh fan jag vet ingenting.. jag vet bara att jag är trött och slut på och orkar... mest ingenting.
jag ska försöka mig på att träffa min älskade sara.. det sjuka är att vi bor tio minuter biltid ifrån varandra.. och vi har inte träffats på en månad. Det är ju bara fel!
Hon hotar med att kidnappa mig och ha mig under hennes säng, hon vill inte att jag ska fara.. ;o jag sa att hon skulle få fredrik och mamma på sig om hon gör det, men hon verkade inte särskilt orolig. haha.

Nä puss på er!

idag har jag ingenting vettigt att skriva om.
Jag längtar hem, som vanligt.
Igår fick jag lite ångest när jag och tara satt och pratade planer. För såhär är det; fredag är det bio, tisdag middag med andrew och tara, torsdagen den veckan är tara ledig, fredagen också, hela veckan efter och sen.. peeps. så är det min sista vecka här. Så.. det är inte så hemskt länge kvar innan jag slutar här och åker hem.
Jag fattar ingenting om jag ska vara ärlig.. När hände det?

jag tänkte slänga in ett snabbt inlägg innan jag börjar städa idag..
Idag är det alltså 26 dagar..det är ju faktiskt mest ingenting.
Men det känns sjukt overkligt, det känns helt omöjligt att jag faktiskt ska få träffa alla hemma.

På fredag ska jag och tara på bio, se Red riding hood äntligen! Som vi har längtat efter att den skit filmen ska komma på bio här!
Tanken var ju att vi skulle se Sucker Punch förra veckan men det blev ju som inte av.
Aaaaanywaaays. Nästa tisdag tror jag vi skulle ut och äta vi tre, taras syster skulle vara barnvakt. Det kommer bli mysigt att bara umgås och ta det lugnt med båda två. Jag känner ju hela tiden att jag inte alls har lika bra kontakt med andrew som jag har med tara.
Och jag är glad att vi faktiskt tog tag i det så jag får lite tid med dom två utan barnen.

Iallafall, jag tog tag i tavlan igår som jag jävlats med i någon månad med inspirations brist...



Så det är alltså barnens handavtryck.. från vänster så är längst upp; erins och den brevid är också hennes..
nedanför är dualtach's och mitten är saorlaith's och längst till höger högst upp är saorlaith's och längst till höger längst ner är dualtach's.
Jag kan ju säga att det märks som fan att dualtach har gjort det förut. För fan vad kladdiga tjejernas handavtryck blev som man ser på saorlaith's högerhand och erins vänsterhand..
Nåväl, är det någon som har något tips på vad jag kan göra mer på den så får ni gärna komma med förslag.

Just! jag har en ny bild på mig själv (första på några veckor..haha )



så puss på er

nä alltså jag skämta om nitton nästa måndag... det är 20 då 8-)
JAG VAR TRÖTT!

HAHAH! UNDER TRETTIO! jag låg och ...dagdrömde igår natt om att på nästa måndag är det 19 dagar kvar.. förstår ni? 19!! NITTON! de är ingenting :o

Aaaaanyways.. jag har jobbat hela helgen.. så nu är klockan sju och jag ska strax lägga mig och sova..
oooch vi har fått sommar. VI HAR FÅTT SOMMAR!!! (ja jag är hyper för jag är övertrött)
Så jag har bränt axlar, rygg, bröst, näsan, kinderna, knäna och armarna. Kalas va?
Sånt man får ta när man alltid blir soldyrkare första dagarna med riktig sol :D

Så jag hoppas för sverige att jag har vår när jag kommer hem när jag har sommar här..

puss på er

då var vi på 30strecket då! fan vad jag ÄLSKAR att tiden går så fort! livet är bra!
(om tio minuter kommer jag börja gråta för att det känns så länge)
Jag sörjer min borttappade helg.. Så jag gick och köpte två chipspåsar (nej det är inte stora, dom är små.. snackbags peeps! ) och lite choklad (läs; mycket).

puss på er!

Helt plötsligt, bara sådär var det 32 dar kvar bara..
På söndag är det exakt fyra veckor innan jag återvänder hemåt, sätter rumpan på ett flyg hem.. till sverige, till verkligheten.
Fan, ni förstår inte hur jag längtar. Det är ingenting som gör mig så lycklig nu som att sitta och dagdrömma om att få komma hem.
Jagvillhemjagvillhemjagvillheeeem.

Jag har aldrig längtat så mycket efter en famn, efter en puss, efter bara det vardagliga sätta-sig-i-soffan-och-slänga-upp-benen-på-kärleken-och-glo-på-film (ellerblispöaditekken).
Jag längtar efter att återgå till det normala. Mitt hjärta är inte helt när jag inte får vara med er, det vet ni va?


Iallafall, jag skulle åkt på bio ikväll med värdmamma, vi skulle se sucker punch. Och tanken var att vi skulle gå imorgon, men då skulle hennes syster komma. Så andrew ringer och frågar om jag och hon ska gå ikväll istället (hon var sen hem), så vi skulle gå då. Jag gör mig i ordning, dvs. smink, kläder och hår. Sen PRECIS när jag är klar så säger andrew att hon precis ringt och sagt att hon hade för ont i ryggen så vi kunde inte gå ikväll.
Jag hanterar inte besvikelse bra när jag har pms... (ellerpälskkalladedetförms...förjagharredanmens). Så jag är bitter och vill bara lägga mig och sova..

så godnatt

Då kan jag lugna er ytterligare med att tillkännage att jag faktiskt HAR mens. Eftersom min käre pojkvän fick gnälla "du har ju fan alltid mensvärk!". It's true honey, eller så är jag bara jävligt gnällig.

Till ytterligare information som folk hellre kanske vill veta, jag överväger att ta ut min conch. För av någon anledning så fick bytet till ring mitt öra att kollapsa. Jag har sjukligt ont, alltså sjukligt. Det är.. en smärta som jag inte ens kände när jag precis hade gjort den. Så det känns lite som att jag kommer ta ut den och göra om den. Trots att det är den mest smärtsamma piercingen jag hittills har gjort. Nä fan, jag tar ut den nu på en gång. Förhoppningsvis kommer jag kanske kunna sova på den om någon vecka..

Fem minuter senare... nu är den ute, och igen tejpad.. Det suger lite i piercing-hjärtat att ta ut min älskade. Men jag har ändå varit halvt missnöjd med den sen den kom till. För den har både varit lite sned och lite för långt in i örat.
Sen det faktum att den har varit där i ett och ett halvt år, och i ett och ett halvt år har jag inte kunnat kramas på det örat. Dvs. jag har alltid haft ont i den.
Så det är väl lika bra jag står ut och gör om den senare, eller?

Jag kan ju tillägga att det är väldigt VÄLDIGT sällan jag tar ut piercingar för att jag måste, eller tar ut piercingar alls. Jag hade en helix under den första förut, som jag var tvungen att ta ut pga att den vägrade läka, sen i bröstvårtan för den var sjukt sne och vägrade läka.. Sen tog jag ut den i läppen men nu är den där igen.
Näsan åker ut och in, men den finns alltid kvar, den åker ut när jag är förkyld helt enkelt.
Och nu får jag väl lägga till min conch </3 och jag känner mig verkligen vemodig över det. Risken finns att staven stoppas in igen, snälla stoppa mig då! Påminn mig om att den vägrar läka..

puss på er!

Jag vet att jag säkert gav både pojkvän och mamma (om hon läser) och resten av familjen som läser en hjärtattack över det jag skrev igår. Men jag känner bara.. Jag måste väl kunna skriva?
För jag vet att det är en på miljonen(miljarden kanske till och med) att jag ens lite skulle vara gravid. Så jag är bara helt orationell.
Dessutom så är det såna känslor jag har VARJE månad precis innan mens. Lättare skulle väl vara att hålla sig till avhållsamhet kanske. Haha!
Nog pratat om strunt.

Jag satt och flyttade omkring piercingsmycken i öronen igår, jag har nu en ring i min conch, vilket jag inte trodde skulle gå men tji fick jag, nu sitter den där.
Och jag har en barbell i min tragus, och där är jag nu sjuuuukt öm, för jag hade tidigare 1.0 millimeter tjockt, nu har jag 1.6.. plus att det är.. brosk.

för er som inte vet så är conch... "i" örat.. vänta jag lägger upp en bild
Nu ska ni få en snabb version om vilka namn mina piercingar i öronen heter, jag har inte så många så det blir hemskt snabbt, och jag tänker inte dra dom i örsnibbarna..





Rätt simpelt..

puss på er

Jag sitter och kollar på 16 and pregnant. Det är en tjej som är bara... hon skulle adoptera bort sin dotter till sin farbror och hans fru, några dagar senare så tar hon tillbaka henne. Sen nu verkar hon vilja ge tillbaka den igen?!
Jag fattar, det är svårt. Jag har alltid varit så säker på att om jag skulle bli gravid så skulle jag kunna adoptera bort barnet, eller göra abort.. Men samtidigt.. när jag tittar på det här så känns det som.. är det verkligen så många som klarar av att adoptera bort ett barn? Som man bär på i nio månader och sedan klämmer ut?
Abort tror jag fortfarande jag skulle klara av, hur rått det än låter så tror jag inte att jag skulle "åh men det är ett barn". Jag menar, så länge jag inte har känt fostret röra sig eller så så skulle det lika gärna kunna vara obefintligt.
Jag tror dock att de där första fosterrörelserna som man verkligen känner och fattar att det är det och inte gaser, DÅ kan det nog ändras i hjärtat på en. Men då är dt väl typ för sent för att göra abort också va?

Anledningen till att jag skriver det här är att 16 and pregnant alltid får mig att tänka på det. Vad skulle jag göra om jag hamnar i den situationen?
För ärligt talat, så skulle jag omöjligt kunna ta hand om ett barn.
Eller nj, det ljög jag. Jag är min mors dotter, jag klarar det mesta bara jag ger mig fan på det. Men jag skulle inte vilja vara en mamma som inte kan ta hand om sitt eget barn, och jag skulle inte precis kunna ge ett barn det liv som den förtjänar just nu.

Och just nu skrattar jag åt mig själv, för jag fascinerar mig själv. Jag menar, det var tre månader sedan jag var hemma. Jag SKULLE kunna vara gravid utan att jag märkt det än utan att det skulle vara en jungfrufödsel..  Och jag blir sjukt nojjig över det. Trots att jag vet med mig att jag har haft mens sen jag kom tillbaka. Det är ingenting INGENTING som tyder på att jag skulle vara gravid. Men ändå. Är det någon annan som upplever såna känslor?
Såna där helt orationella känslor?!
Anledningen till att jag skriver DET HÄR är för att jag behöver bekräftelse, jag behöver någon som säger åt mig att "nej karin, det är helt normalt".

Och som vanligt, förlåt för mitt onödiga svammel.

Min familj är den finaste som finns, <3 jag tänkte så ni vet.

Förstår ni att tiden går så oerhört snabbt? Det börjar kännas att det närmar sig, om sex dagar är det 30 dagar kvar... sen under 30. Helt galet.
sen 29 dagar till och jag åker hem. haha jag fattar ingenting.

Igår iaf så var jag på Lidl med Tara, faktiskt en bättre affär än vad man tror? Kanske inte hemma men här är den riktigt bra.
Jag kom hem med ett halvtaskigt substitut till ostkrokar. Kan inte påstå att dom var något att hurra jätte mycket för.
Men bättre än dom jagh ittat tidigare..

Puss!