it's quite simple..

Idag är första gången på två veckor som jag är alldeles själv med flickorna. Kattis for alldeles för typ någon timme sedan. Hem till sverige igen.
Jag fick för mig att jag ville följa med, jag skulle hem. Självklart säger jag inget eftersom jag ska faktiskt inte hem, jag ska stanna kvar här. Jag trivs här, den enda anledningen jag vill hem är för den där karln som jag har där hemma..
Det är tungt att längta efter honom varje dag, jag ska inte ljuga för er, det är det. När det första man tänker på när man vaknar är honom och det sista man tänker på innan man somnar är hur otroligt fantastiskt mysigt det skulle vara med hans armar runt mig.
Men icke, jag får vänta.. jag får vara uthållig och vänta.. jag som inte har något tålamod. Jag får utveckla det.
Tanken är ju ändå att jag ska bli som en ny människa tills jag ska åka hem igen, det känns iaf som att det är det mamma förväntar sig.

Tatueringen driver mig till vansinne! Jag måste ha plasten på, vilket resulterar i att jag stör mig på det konstant. Och jag oroar mig dessutom, det kommer klegg? har som aldrig haft på plasten så här länge så jag vet inte om det kommer klegg i vanliga fall?
Aja vi ser väl, det är ju inte infekterat iaf.

Åh flickorna går mig på nerverna när dom käftar emot! Jag säger åt Sorlaith att backa bort från tvn. Snorungen (bokstavligt talat, visste inte att ett barn kunde producera så mycket snor) börjar skrika åt mig och typ "NOO!".


nåja, tillbaka till tvättning och städning m.m...

over 'nd out