it's quite simple..

torsdag.. på söndag är det 5 veckor kvar. En vecka kvar innan det är en månad kvar..
Just idag känns det oerhört tungt att stanna kvar så jävla länge. Alla säger jämt att "det är ju inte alls nå länge kvar". Men idag känns det länge..

Berättade jag föresten vad som hände här igår? Det var en kille som rånade affären, han hade tydligen dragit fram en machete när poliserna försökte arrestera honom så jag menar, dom lät han springa. Och vars springer han? JOOO in till mitt bostadsområde. Gullungen då.
Så jag har svaret på "flygplanen" som flög så jävla lågt, det var helikoptrar som letade efter honom.
Så dom låste in barnen på skolorna och hela kalaset.
Det roligaste var att jag hade ingen aning om det innan tara kom hem och berättade det.
Dom fick iallafall inte fast honom..

Jag mår lite bättre idag föresten, jag har fortfarande dom där myrorna men dom sover tror jag. Vänder sig lite i sömnen och snarkar lite. Det är väl mer hanterbart antar jag.

Jag målade naglarna igår, SKIT COOLT! jag satt och kollade på youtube och hittade värste roliga grejen.

http://www.youtube.com/user/SimpleLittlePleasues#p/u alltså det är typ.. MAN MÅLAR I VATTNET! och fan vad snyggt det blev :D
Dock måste jag skaffa fler lösa nagellack, man får inte ha trögflytande.. jag hade bara rosa och gult :(

Det är jobbigt att inte veta hur man mår, för en del av mig känner ångest, känner bara för att gråta. Och andra delen är lycklig och gladare än den varit på länge.
Jag känner mig otrygg och upp i varv, jag.. vet ärligt talat inte hur jag ska tolka mina känslor.
Det är jobbigt att känna myror krypa i kroppen. Jag behöver förändring.

Det värsta är när man känner dom där myrorna som skriker efter förändring då man är rädd för att saker ska ändras.
För det är jag, hela tiden. Jag är rädd för det mesta faktiskt. Men förändring är min stora fasa. Jag avskyr att ens tänka på det.

Då kan man ju tänka för sig själv varför jag åkte hit, jag menar det är ju den största förändringen en människa kan gå igenom typ.. Ett nytt land, helt nya människor, ALLT nytt.
Det handlar mycket om att jag vill försöka komma över den där rädslan, visa för mig själv att det oftast bara är bra med förändring.

Jag kan inte påstå att det fungerade. Ja, jag känner mig mer självständig, och mer vuxen än förut. Och jag har mer självförtroende. Men jag är fortfarande lika rädd för förändringar.
Jag är rädd för att fara hem, jag är rädd för att ha ett normalt förhållande för nu har jag vant mig vid att ha distans, jag är rädd för att lämna dom här.

Men samtidigt så vill jag såklart hem, jag vill hem till det som är normalt för mig, till mitt förhållande, för trots att jag är rädd så är det ju något jag vill. Jag vill vara med honom, jag vill ha honom nära, jag vill.. jag vill helt enkelt.
Jag vill hem till mina vänner, till min familj. Trots att jag är sjukligt rädd för att jag inte ska ha förändrats nog mycket för deras förväntningar. Jag är fortfarande jag, jag är fortfarande karin. Och ibland känns det som att mina nära och kära ska tro att jag ska ha blivit en helt annan person.
Jag har fortfarande mina utbrott (dock inte till den här familjen, herregud vad tror ni om mig), jag är fortfarande lika känslig, jag är fortfarande lika lat ;D.

Jag antara tt det här inlägget inte ger er något, eller ens makes sense.. Men jag var verkligen tvungen att få skriva av mig lite.. och jag orkar inte läsa igenom vad jag har skrivit.. faktiskt..

Ja jag är SÄKER på att jag är under 40 strecket nu.. 
Jag hade en underbar dröm inatt..

föresten, VAD ÄR DET FÖR JÄVLA FLYGPLAN som flyger så jääääävla lågt? alltså dom flyger verkligen jätte lågt. Det är läskigt.

Iallafall, drömmen. Jag var hemma.. Jag fick träffa mamma, hon gav mig en gigantisk kram och sa att hon hade saknat mig.. Sen gick jag upp till fredrik, och han fick mig att nästan börja gråta..

Just nu, just idag, är jag sjukligt less. Möjligtvis p.ga min dröm.
Men det känns hemskt, det känns som att det inte kommer vara så, det känns som att ingen ens kommer vara glad över att se mig. Alltså jag vet ju, jag menar mamma tjatar ju hela tiden att hon vill ha hem mig, och fredrik också för den delen. Men ändå.
Jag känner mig bara.. jag har inte en bra dag idag.. jag vill lägga mig och drömma igen. Sova.

att jag är sämst på att ha nedräkning TROTS att jag räknar dagarna varje dag?!
Jag förstår inte  hur det är möjligt.
Det är iaf 40 idag.. 39 imorgon. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till!
JAG LÄNGTAR HEM!

Jag är förkyld, har ont i hela kroppen, jag har en hosta som får min röst att låta som en storrökare, och jag har så ont i bröstet att jag bokstavligt talat är påväg att börja gråta så fort jag måste hosta.

nu har jag gnällt av mig lite

puss påer

när jag har tråkigt under dagarna brukar jag sitta och försöka gissa hur mina hjärtegull blir när dom blir stor..
mina gissningar är såhär just nu:

Saorlaith kommer vara en piercad vegetarian, möjligtvis högutbildad men åtminstonde sjukt en sjukt social varelse men
erin kommer vara den som har lättast att få folk att avguda henne, är det någon av mina tre som blir tjock/mullig så är det nog henne med tanke på att hon äter ALLT. Hon kommer nog kunna vara den som är lika bekväm med tystnad som hon är med surr runt omkring sig. Hon kommer nog vara en pojkflicka..
Dualtach.. han kommer bli en tjejtjusare ;) haha. Väldigt intresserad av matlagning, så om han inte tar det till arbete så kommer han helt enkelt laga mat ofta.
Men ärligt talat har jag inte så många gissningar på honom..

Men jag är inte så hemskt duktig på att gissa så :P


Är på 40 strecket föresten och jag är så sjuk så jag.. går och kräks snart..

puss

Såå.. söndag.
Jag började jobba klockan 3 idag.. eller nej, fyra faktiskt. Eftersom vi ställde fram klockan en timme idag..
Eller inatt var det väl kanske.
Så det var mest bara ge ungarna mat och stoppa dom i säng efter någon timme sådär.
Så nu ligger jag i min säng, med babymonitorn vid min sida, med sovande barn på andra änden och ett barn på övervåningen.
Jag känner mig verkligen som en ensamstående tre barns mamma ibland.. Jag är med dom varje dag, hela dagarna, det är kvällarna jag får för mig själv och det är ändå rätt ofta som jag får lägga dom.
En del av mig kan knappt vänta tills jag får slippa ta hand om dom här. Men samtidigt känns det som.. jag kommer ju få barn i framtiden? då kommer jag ju ha det här dygnet runt, året runt.

nä fan. måste sova..

puss på er

idag är det 43 dagar kvar innan jag återvänder hem, det är 217 dagar sedan jag lämnade sverige, 222 dagar sedan jag träffade fredrik.
Om ni vill ha någon slags uppdatering..
Jag är en jävel på att räkna dagar.

det är.. pyjama-day på dagiset idag, så det kändes rätt kul när man kom ner dit, alla förutom föräldrarna gick i pyjamasar..

Men ärligt talat.. så har jag ingenting att säga..
Jag känner mig likgiltig och trött, jag känner att jagi nte har något att säga till någon..
Vilket kan ge mig panik...

Jag insåg precis att snart är det för fan under 40 dar? Jag börjar känna paniken pyra i kroppen.
Jag undrar än en gång hur sista veckan kommer bli? Jag lär faktiskt mest inte sitta vid datorn något, för jag kommer försöka vara med barnen under dagarna så mycket jag bara kan, sen på kvällarna är det packning och städning och försöka umgås med andrew och tara så dom kräks på mig.
Sen så måste jag försöka hinna träffa sara så mycket jag bara kan innan jag far  hem, för allvarligt..  jag har hittat en riktig vän i henne, och jag känner faktiskt att jag saknar henne oerhört när jag inte har träffat henne på en vecka... två veckor?! :o

Jag kan inte fatta att jag faktiskt ska packa allt.. Jag lär slänga MYCKET. Jag pallar inte släpa på en hockeytrunk som väger 23 kilo på hemresan också.
Men jag har ju typ fem miljoner par skor nu mera så det lär väl väga bly liksförbannat..

puss på er

såå idag fyller min käre värdmamma år.
39 hela år, och hon blir tokig av det faktum, hon säger att hon är gammal. Grejen är att jag ser henne veeerkligen inte som äldre än 2...7 -28 kanske.. Jag har svårt att se henne som över trettio iaf.

Nåväl, jag är trött, som ett djur. Jag har en trött-period nu tror jag fan.. Jag somnade nio igår, och nu är jag påväg att somna (klockan är nio).
Andrew gnällde att jag var påväg att lägga mig när jag gick och skulle borsta tänderna.. "heeey you can't go to bed now! you're great crack!"... 

puss på er!

Jag känner bara att jag inte har något nytt att skriva, jag har inget intressant att skriva.
Men det här är ord som passar in i min värld just nu: längtan, saknar, trött, städat, tårar, barn...
Mitt liv består av att längta tills om 1.5 månad. Jag saknar honom och jag längtar efter honom. Jag trodde min vilja att gråta skulle gå över om jag sov, men nej. Den verkar bara bli starkare. Jag kan nästan garantera att jag börjar gråta ikväll.
Jag behöver bara något som trycker mig över kanten..
Och jag är trött, så oerhört trött. Jag är så.. jag är lite påväg att somna faktiskt.
Som tur är har jag redan städat allt som ska städas. Vilket gör mig lite lycklig i själen. Men min oerhörda trötthet gör att jag itne riktigt kan hantera när barnen gråter som jag vet inte vad..
Det gör mig frustrerad..

puss på er

Så vi är officiellt under 50-strecket. och har varit det i några dagar.
Jag har egentligen ingenting att skriva om som ni inte läst förr.

Förutom att jag spenderade hela dagen med Tara igår. Först åkte vi till Ikea, hon skulle köpa en garderob till flickornas rum och jag skulle gå lös på matavdelningen. Sen åkte vi till Tesco och handlade.
Vi ska åka på bio snart också..

Som sagt, har ingenting att skriva. Och känneri nte att jag vill heller så.
puss på er

Nu ska ni få ta del av mitt lyckorus..

Jag blir så kär att jag får värk i hela kroppen av längtan. Jag hatar att jag inte kan vara nära, jag får aldrig se honom. Stundvis känns han overklig.
Sen ringer han, vi pratar, han är lika dryg som vanligt, och jag blir lika kär all over again.
Hur man kan vara så upp över öronen kär i en människa så fullkomligt olik från en själv är ett mysterium för mig, eller vi kanske inte är så olika? Vad vet jag? för att svara på det; mest ingenting.
Jag vet bara.. att jag är så otroligt fantastiskt lycklig, just i denna stund är jag lycklig.
Trots att jag är 300 mil bort, trots att jag är 50 evigheter bort från att få vara nära. Från att få bara ge honom en simpel puss. Eller bara... lägga mig brevid honom och sova. Eller bli totalt spöad i det enda TV-spel jag ansett mig själv vara ändå rätt bra i... vilket resulterar i att jag sitter och sparkar honom och han bara asgarvar för att jag är sån oerhört dålig förlorare.

Jag är kär ikväll, ingen ångest, ingen oro, ingenting.. jag är bara.. kär

Förstår ni? 52 dagar.. Fredrik tycker det är en evighet.. Han gnäller hela tiden och tycker jag ska komma hem.
Och jag känner bara att jag vill så hemskt gärna göra honom glad, så jag har på fullt allvar övervägt ett antal gånger att tidigarelägga flyget.. Men samtidigt inser jag att det skulle både göra det jobbigt för Christina och min värdfamilj.. Och så skulle det bli en massa pengar till..
Det bara frustrerar mig.
Trots att jag kan vara väldigt ego.. så vill jag bara göra alla glad.. det gör mig bara less.. och ledsen.

Så över till något annat blajj... Imorgon är det St. patty's.. Vem tänker INTE fara någonstans eller göra något?
Karin Svanlund. (höll på att skriva svanling? Är det någon som inte kan sitt eget efternamn?)
Jag hatar mycket  folk, och det är GALET i dublin på st. patty's. Så jag tar och glor på den på tvn istället.
Förlåt jag vet att jag säkert anses tråkig.. Men jag orkar inte, och jag vill inte. Jag hatar folkmassor. Så varför ska jag utsätta mig för något som bara ger mig panik och obehagskänslor bara för att jag är i irland?
Skulle jag åkt hit på semester och enbart för att se paraden så självklart skulle jag åkt och kollat. Men nej.. jag vill inte.

Jag gjorde en Sheperd's pie idag! FY SATAN så gott det blev! jag är bäst..

puss på er

jag har sjukt ont i magen, och jag somnade typ klockan tre inatt.
Plågsamt.

Andrew tycker att jag borde gå och lägga mig tidigare eftersom jag är på så dåligt humör när jag vaknar. Men det spelar ju ingen roll om jag lägger mig sju på kvällen eller två på natten. jag är fortfarande lika trött.
Svårt för morgonpigga personer att fatta kanske.
Något som dock fascinerar mig är att det är lättare för mig att vakna till när jag sovit såhär lite.


Jag har ju.. lite för mycket ångest i min kropp ibland.. Jag blir lätt orolig, och jag är sjukligt rädd för att dö. Iallafall har Japan lyckats kickstarta min rädsla för att dö.
Jag vet att det bara är fjant, men TÄNK om det skulle vara början på slutet? Ah ni vet, det tänkte jag med förra tsunamin också, det tänker jag varje gång det händer någon sån där katastrof.
Är det någon alls som ens tänkt tanken? Att det är början på slutet?
Jag är åtminstonde oerhört glad för att jag INTE är i Japan, eller ens närheten av Japan.

För att skriva om något lättare, JAG ÄR FÖRKYLD! tät i näsan, jag HATAR att vara tät i näsan.

puss på er

Idag är det 55 dagar.. förstår ni? idag är det exakt 8 veckor kvar.

Jag orkar faktiskt inte skriva något jätte långt inlägg där jag antingen är tacksam eller orolig. För jag är kär idag, jag har pirr i magen och är lycklig. Och pågrund av det så tänker jag inte fundera, ellr gräva i mina känslor. Jag ska ta vara till mitt pirr och mitt studsande på moln.
Just idag känns det som att inget kan ta ner mig på jorden.
Det enda felet är att personen som är grunden till mina känslor är 300 mil härifrån.

Vi gjorde palt igår, jag och Sara. Det råkade bli fullkornspalt, men det funkade det också.

men just nu orkar jag fan inte skriva mer

puss på er

Jag är lite halvless på att jobba, och igår började jag nästan gråta.
Så puttinuttig som jag är så satt jag och kollade på bilder jag fått skickat till mig av fredrik, och får en klump i magen då jag inser verkligen hur mycket jag saknar honom. Det är som annars rätt lätt att stänga av den där saknaden, att låta bli att känna efter så mycket. Men igår slog det mig, fullt ut.
och sen börjad jag halvt gråta över att lämna dom här, mina älskade bebisar.

Jag tror ni inte förstår hur delad jag är??!

Jag börjar föresten bli sjuuukt irriterad över vattnet här, det är hur mycket kalk och.. jag vet inte klor? det luktar klor iaf.. i vattnet iaf. och jag har ju som så fint sjukt känslig hud, så mina armar har spruckit och min hals har gjort det också. Jag har på allvar sår snart. Och sen det faktum att det fan inte finns nå vettiga salvor här utan recept gör mig sjukt frustrerad.
Så jag kladdade på världens lager med bepathen igårkväll och det har faktiskt blivit lite bättre.
Det gör inte lika ont iaf.

Jag har föresten börjat med ett glas tranbärsjuice om dagen, jag har hört någonstans att det är bra för att förhindra urinvägsinfektion. Alltså ett glas om dagen. Tranbärsjuice har jag vetat länge är bra.

Ihelgen blir det faktiskt bara ta det lugnt ;o skööönt! Jag och sara lär väl köra film helg eller något :P haha

Om en vecka är det St. patty's.. Jag har lååånghelg då :D sköönt!
På lördagen ska vi ta en guidad tur runt Co. Meath.
Både jag och Sara bor ju i Co. Meath.. Och vi ska åka runt och se alla sevärda saker, b.la slottet i Trim (där dom har spelat in braveheart... (?) )
Det låter faktiskt skit roligt. Saras pojkvän kommer ju på onsdagen tror jag. Så vi ska leka turister som fan.

puss på er

Jag tror inte ni förstår att idag är det officiellt UNDER två månader innan jag kommer hem.
Jag vet, det låter som att jag inte njuter av att vara här, klart jag gör. Jag älskar varje sekund jag har av mina barn, och jag sitter inte bara hemma, jag hittar på saker, åker in till dublin mest varje helg. Så jag menar.. jag sitter inte bara och längtar.
Just idag, just nu är det en bra hemlängtan. En sån hemlängtan så jag får mer energi. Jag känner "snart sitter jag på det där planet. snart är jag hemma. snaaart"
Men jag känner mig själv så pass väl att det kan ändras inom en timme. Det kan helt plötsligt bara vara skit jobbigt och jag vill hem direkt. Jag funkar så.
MEN FATTAR NI?! TVÅ MÅNADER! jag har alltså klarat av.. 201 dagar. det är alltså... vadå 28 veckor?!
snart 7 månader. HELT SJUKT!
ska vi ta timmar också? 4824 timmar är det väl?!
minuter? 289440 minuter? Nu är ju jag SÄMST, verkligen fullkomligt SÄMST på att räkna.. men... jag tror att jag har räknat rätt?
hahaha 17366400 sekunder XD om jag har räknat rätt... nä fan jag borde ge mig nu?
och nu har jag ju faktiskt FAKTISKT inte räknat exakt. för jag minns verkligen inte vilken tid jag kom fram den 20e augusti.. haha
Iallafall så har jag ... 1404 timmar kvar? eller nå. Jag har ingen aning faktiskt..

Jag har faktiskt verkligen ingenting vettigt att säga. Så ni får ta att jag pratar timmar och minuter.. OCH sekunder.

Men vid det här laget är det väl ingen som fortfarandel läser, så puss på er <3

Förstår ni att idag är det exakt två månader kvar? Två ynka månader, åtta ynka veckor..eller? jag chansar bara att det ska vara åtta veckor, eftersom en månad är fyra veckor?
Jag orkar inte räkna efter, för jag får ångest.
För som vanligt så samtidigt om jag villvillVILL fara hem så vill jag även stanna kvar.
som vanligt; hur ska jag kunna lämna mina guldklimpar.
Det värsta är att jag börjar känna det även när dom gråter.
Erin har gråtit heeeela dagen, och jag känner ändå att jag aldrig vill lämna henne.
Jag vet att jag måste, för att kunna få träffa mina älsklingar hemma så måste jag lämna dom.. ge upp dom. Vi alla vet att jag kommer ha det tungt när jag kommer hem, jag kommer ungefär ligga i min säng och gråta.
När jag har hunnit förstå att jag inte kommer att fara tillbaka, när jag vant mig vid att vara hemma igen, då kommer tårarna att komma. Det är jag medveten om, och förberedd på.

barnen är sjuk föresten, och jag tror dom så fint har smittat mig också. Det gör mig en aning less faktiskt.

Haha föresten, jag somnade innan barnen somnade igår kväll, jag tror jag somnade runt åtta faktiskt. Jag hade sjuuuukt ont i magen och jag kände bara att jag var tvungen att lägga mig och sova bort det eller något.
Jag fick panik när jag ställde mig upp för ett tag sedan och kände hur jag hade ont igen, men det verkar ha gått över.

Jag ska snart gå och hämta dualtach på skolan, och jag vet inte hur denna resa kommer att gå. Andrew sa åt mig att ändra deras matrutin igår, vi testar ju allt möjligt för att få dom att börja äta mer. Och.. dom är griiiniga.
Både erin och saorlaith grinar som jag vet inte vad.

puss på er

Jag har drömt hela natten om att ta hand om barnen. Jag har gett dom frukost och badat dom och hlea köret, så nu är jag fan utmattad. Jag orkar inte göra något nu på dagen istället XD

Vädret är btw underbart idag, det är soligt. Ungarna ska ut! så fort torktumlaren är klar med sjalarna så åker dom ut. Flickorna har föresten fått ärva mina palestinasjalar. Dom såg så häftiga ut i dom, haha. Jag ska ta kort på dom senare så ni får se. Mina små coolingar <3
Sen blev Erin galen så fort man tog av henne den hon hade på sig, så hon får ha kvar den. ;o

Jag har två månader kvar, imorgon är det EXAKT två månader kvar. Varför känns två månader som en evighet?
Men samtidigt så har jag.. vad.. 7-8 måndagar kvar? Dt är ju egentligen ingenting alls.

Igår ville jag bara ge upp, tacka vet jag pms. sjukt jobbigt, ni karlar borde vara lyckliga att ni slipper det.

Jag är jätte sugen på att baka med dualtach. Så jag undrar om jag ska ta och baka idag. Köpa risekrispies eller något och köra loss.
Om han vill vill säga.

puss på er

Det är söndag.. söndag. det är alltså.. exakt nio veckor innan jag åker hem. Alltså.. om nio veckor idag så sitter jag på ett plan hem till sverige, hem till verkligheten, hem till min familj. Till min pojkvän som ÄLSKAR att jävlas.
Han höll på att driva mig till vansinne igår, alltså verkligen till V-A-N-S-I-N-N-E. Jag är medveten om att jag gillar att berätta meningslösa saker, och han älskar att jävlas om det. ungefär "vänta! vänta! jag ska bara skriva upp det"
Han kommer göra mig underbart galen när jag kommer hem <3
och jag kan knappt vänta.


Jag fasar över att det är måndag imorgon, jag känner mig helt plötsligt sjukt trött när jag tänker på att jag måste jobba, jag måste ta hand om barnen, städa, ta rätt på tvätt, bada dom, åh gud. jag kan knappt vänta tills jag får komma hem, men samtidigt inte.

puss på er

Alltså va? brukar det inte göra ont när man har blivit både cuttad och sydd i? Jag fattar ingenting.
Eller är det någon jävla super lokalbedövning?
Jag känner ingenting, alltså.. ingenting.
Jag känner mer typ snett ovanför den där jag typ alltid har ont, för det känns alltid som att jag har ett blåmärke där.

Lokalbedövning kan väl inte stanna kvar i över .. nästan 24 timmar? XD

över till något annat:

Jag har bara, och då menar jag BARA, lyssnat på den här låten i snart fan en vecka
Maria Mena – Power Trip Ballad
Hennes låtar är ju underbara, trots att några av dom har en smått deprimerande text så <333333

puss på er

liiiite synd det kommer bli om mig när bedövningen släpper då!!

Damn, 64 dagar.. Det blir trots allt mindre..
Idag känns livet rätt simpelt. Även fast jag ska till läkaren. Och får ångest för att jag vet att dom ska ge mig en spruta. Not cool.

Dualtach ska vara hemma hela dagen, och jag får kramp i magen när jag tänker på det för han är i någon slags fas just nu.. han är sååå sjuuuukt jobbig. Han är på fullt allvar bra långt på vägen att driva mig fullkomligt till vansinne.
Jag tror jag ska läsa på lite om barnuppfostran, vad fan man ska göra. För jag har iiingen aning.

åh nåväl, nu måste jag byta erins jävla blöja... IGEN.

puss på er

Jag skrev faktiskt ett über-inlägg igår.. Men inte fan publicerades det..

Fläcken har blivit svart igen iaf, dvs. det är blod i den igen.. Inatt drömde jag att den växte och växte.. och blev alltså.. jätte stor, dom var tvungen att skära bort typ halva mitt ben. heeh... jag är orolig? ja.
Imorgon klockan tre ska dom slicea bort den iaf..  och trots att alla tycker det är skit roligt att jag är nålrädd/spruträdd så är jag det. Jag får en ångestklump i magen när jag tänker på att dom ska sticka mig med dom där äckliga nålarna och hä in något under huden på mig..
Så gott som alla tycker att jag har ju faktiskt både piercingar och tatueringar, men allvarligt.. det är INTE samma sak. Och jag vet att sjuksköterskor är oerhört roade av när dom har en patient som är nålrädd med... låt oss säga kroppsutsmyckningar (för jag tycker bodymods är det FJANTIGASTE ordet på denna jord).
Så det lär bli .. mp3 när dom ger mig sprutan. helt klart. eller så kommer jag sitta och stirra på nålen, vilket som funkar bäst och underlättar är olika för varje gång..

Igår spenderades kvällen 10 minuter bilresa härifrån, hos sara. Vi satt och snackade skit, gick på affären. jag hittade DET SÖTASTE diademet till st. patty's.. sara tyckte inte alls om det XD
Men ska man göra det så ska man göra det riktigt!

Jag är f.ö. lite bitter, det har varit fint måndag, tisdag och onsdag, idag är det VÄRLDENS dimma. vafan?!
jag har ju vant mig vid att ha ungarna ute så dom inte stökar i huset så jävla mycket.
Dualtach håller på att driva mig till vansinne, när hamnar man i trots åldern? För han gör ALLT han inte får, och när jag säger åt honom så säger han "mommy and daddy will be cross with you when they get home!"
vilket dom troligtvis inte skulle bli om jag tar ifrån honom vattenglaset som han använder för att hälla vatten på sin syster!?

jag fryser, jag längtar hem, jag längtar så jag håller på att kräkas efter fredrik >_< KOM HIT! '-.-

Vet ni vad jag fick längtan efter precis? Att gå på stan med min syster, att bara ha en dag med kattis på stan och strosa omkring, gå och fika och bara.. snacka skit och kolla på saker.
Jag sitter med tårar i ögonen och längtar efter det på fullt allvar. herrejissanes..

puss påer

såå läkaren är över och bortgjort... nästan.
Jag ska tillbaka och få den borttagen.

Så... jag kopierar det jag skrev på facebook:

Nu får ni av mig, vad läkaren sa: "I...don't really know WHAT it is.. It *pokepoke* looks like it's blood underneath it.. *poke with needle(and blood comes out)* yeah!.. well. I think we should remove it and *draws a circle around it* put just two stitches. and send it to the lab ok?.. but it looks kind of like a hemangioma" (tror jag att han sa.. jag menar han var hes, pratade rätt brett och ja...tyst).. o.O

oooch här har ni en bild på hur han vill skära och hur det ser ut nu (hata mig inte fredrik, jag vet att du tycker den är äcklig) :



Jag uppdaterar med fler äckel bilder eftersom XD

Läkaren var bra för övrigt.. riktigt bra. Men jag vet inte om han var värd att vänta 1½ timme på..

puss på er!