it's quite simple..

Jag är super förvirrad och har ingen som helst aning om vilken dag det är.. Men visst är det fredag?
for fredrik bara igår? Jisses..

Såå.. är som vanligt helt värdelös på att uppdatera här, mest för att som vanligt så har jag alldeles för mycket känslor och tankar som jag inte riktigt vill dela med mig av till omvärlden.

Fred har varit hemma, han var tvungen att åka tidigare för han fick en lägenhet och den enda möjligheten han hade att få upp alla saker var med sin bror och mor och den enda möjligheten dom hade att åka upp var nu den här veckan då.
Det är surt, kan inte påstå att jag inte blev besviken, och fredrik vet det.. lite för väl tyvärr.
Blir så arg på mig själv hur jag reagerar ibland, och jag vet ju att det är orättvist mot honom. Jag vet ju att han skulle ju ha stannat längre om han kunnat.
men jag hade så sett fram emot att ha han hemma längre. Och jag hanterar inte just den känslan särskilt bra alls. Besvikelse alltså.
Nåväl, jag ska väl åka upp till honom senare, så det känns som plåster på såret.

till det mysiga:

Så julafton var mysigt, helahalva familjen var där och jag fick fina julklappar av dom.

Av fred fick jag nog det absolut vackraste jag någonsin fått av någon, ett underbart halsband i vitt guld... åh just ja. det var ju diamanter på den också. ;P Super söt och bara helt underbar <3

Av Jonas (systers pojkvän) som blev tilldelad mig att köpa julklapp till fick jag en muffin & cupcake maker (höhö) och leilas cupcake bok. Måste ju säga att det var rätt passande då jag älskar att baka (och tyvärr äta) cupcakes. Har dock inte haft möjlighet att testa den än.

Av storasyster Kamilla fick jag ett supersött armband med en berlock som var en fyrklöver. Upptäckte tidigare idag att fyrklövern är exakt lika stor som treklövern jag har på min handled. (det är sånt jag gör när jag är uttråkad).

Av Nanalicious fick jag penicillin (ett...mjukdjur(?) i form av hur penicillin ser ut i ett mikroskop...typ?) och en nyckelrings...digitalram med 46 bilder av henne tills när jag saknar henne när hon är borta i sthlm :P

och tillsist den julklapp som fick mig att nästan kikna av skratt.. Av Niclas fick jag och fred en SOPSÄCK full av färdig poppade popcorn.

Ja.. det var väl allt va.. skämmes om jag glömt bort något nu :o

Julklapparna till mig själv blev 3 kilo, men jag tyckte jag blev för generös där så jag tog tillbaka två, så i slutändan blev det väl 1 kilo.

Igår kväll började det göra ont, ganska precis en halvtimme efter jag skrev inlägget igår.
Så jag ville ta tillbaks allt jag hade skrivit.
Det gjorde så ont att jag ville krypa ihop i fosterställning under sängen och gråta, och aldrig komma ut därifrån.
Jag kunde ligga/sitta i samma ställning högst ett par minuter innan jag var tvungen att ändra ställning för det gjorde så ont att jag höll på att kräkas.
Tillslut staplade jag upp en massa kuddar mot väggen så jag halvsatt/halvlåg och undvek att överhuvudtaget ens röra magen, då var det rätt ok. Jag hann åtminstonde somna.
Så imorse så vaknade jag helt utan smärta och funderade på om det bara var en mardröm eller om det faktiskt hade hänt.
Idag har jag iprincip inte känt av det något alls, det har kommit som stötvis ibland en väldigt mild mensvärk som lika gärna skulle kunnat vara lite gaser i magen ungefär, haha.

Eftersom jag hade mens när dom skulle sätta in den och man får blödningar efteråt också så tog jag förgivet att det skulle blöda brutala mängder, men ärligt talat, idag har blödningarna avtagit så det är iprincip ingenting alls. Nu går jag bara och väntar på att det ska sätta igång igen.

Kommer jag få en väldigt trevlig erfarenhet av det här trots allt?

Sååå det här gick ju bra.
Vaknade, klev upp, stoppade i mig vad som kändes som fem miljoner piller, åkte iväg..
Satte mig i den där läskiga stolen, som blev ännu läskigare bara för att jag har supermens som tar död på mig.
BM var väldigt snäll och frågade om hon fick testa en sak på mig så hon slapp använda tången (som de flesta tycker gör ondast), låt mig förklara.. tången använder dom för att nypa tag i livmodertappen för att livmoder och sånt ska hålla sig på plats under tiden. Jag sa att visst fick hon göra det och hon bad mig att hålla händerna tryckta över magen, så jag fick "hålla livmodern på plats uppifrån".
Sedan mätte hon upp livmodern som kändes som kraftig mensvärk, och slutligen satte hon in spiralen och även det kändes som kraftig mensvärk.
Efteråt var det en märklig känsla mest, jag var öm och det kändes som.. mensvärk, men jag tror det är tanken på att något är I min livmoder som känns märkligt. Eftersom känslan sitter i.
Nu tio timmar efter insättningen så kan jag inte mer än vara nöjd trots fortsatt smärta lik mensvärk som kommer och går.
Slängde precis i mig en ipren för att jag är mesig när det gäller mensvärk.

Så som vanligt nojjade jag väl tydligen alldeles i onödan..

Det är mindre än tolv timmar kvar innan jag ligger där.. fan så nervös jag är.
Jag var ju dum, jag googlade ju. Det skrev jag igår..
Det enda jag kände var att jag ville backa ur, det enda jag kunde hitta var dåligt, ingen gillade skiten.
Men det räckte med en, en enda person som jag hittade hade skrivit hur nöjd hon var över sin spiral, hur bra det hade gått, då lugnades mina nerver ner och sa "det finns en chans ändå". Men nu slog det till igen, tänk om det gör så oerhört ont som de flesta skriver?

mööööhh!

jag uppdaterar er imorgon om hur det gick och hur det känns.. just nu är jag så nervös...såå nervös.

Jag gjorde nog det dummaste valet jag gjort på länge ikväll.
Jag googlade.
På tisdag sätter jag in hormonspiralen, och var inte nervös pre-googling. Nu är jag därremot så nervös som en människa kan bli.
Jag är en liten knuff ifrån att backa ur.
Det är massor av skräckhistorier om smärtor värre än något annat och allt kan gå fel.
och tydligen ännu större risk att det ska gå fel om man har högre bmi, och ja.. trots att jag har tappat närmare 15 kilo så har jag ju fortfarande för högt bmi.
OCH man kan gå upp av den där satans spiralen.
Och man blöder.
och blöder.
och blöder...

ärligt, vill ni veta en sak? Jag skulle behöva en hand att hålla i. Jag hatar att göra sånt här själv. Jag  vill inte ha ont och inte ha någonstans att vända mig.

Tre dagar kan jag räkna med att det gör ont, minst tre dagar. Sen då? Vissa har ont i ett år, vissa har inte ont en timme mer än tre dar? Vissa har knappt ont alls, lite molande värk som ipren tar bort.
Jaha, hur ska jag reagera då?
Jag menar.. spiral är en aning mer ävel än ppiller att sluta med.

Jag får ångest! jag är snabb på att ta beslut men tänker väl kanske inte riktigt igenom det, väger det bra verkligen upp det dåliga?

Jag nojjar som fan, jag vet ju att jag ska göra det och det blir inte tal om saken att inte göra det helt enkelt.

Så, jag har läst på massor av forum, det enda inlägget som fick mig att skratta var:
"^Här är en till som börjar vara något irriterad på spiralen och dess biverkningar... Bra preventivmedel är den ju nog, för vem vill ha sex då man hela tiden blöder."

Men jag vill verkligen inte blöda hela tiden, då skulle jag ju lika gärna kunna fortsätta med minipiller.

Mer tjej-grejer.

Så jag blev "vuxen" i förra veckan, gjorde en gynundersökning för första gången. Pinsamt att jag nojjat så hemskt över något som tog tre sekunder att göra. Att väl ligga där i den där stolen gjorde väl kanske inte så mycket, låg mest och försökte tänka på något annat än det faktum att någon satt och kollade på min puppa. Det som var mest awkward var nog ändå att ta av sig byxorna och klättra upp på den där stolen.
Ah iallafall, det är gjort. WHEY!

Och nu har jag fått en tid för att sätta in hormonspiralen, jag har den hemma tillochmed. Det känns egentligen lite omständigt, man får ett recept, så måste man gå och hämta ut den och sedan tillbaka och få dom att sätta in den.
Jag har väldigt blandade känslor inför den. Det är det första...preventinmedlet som jag inte kan styra över. Jag menar med p-piller så kan jag ändå börja och sluta med det när jag vill. Mår jag inget bra av dom så är det bara att sluta ta dom helt enkelt. Men med den här så måste jag tillbaka och säga åt dom att ta ut den.
Sen det faktum att jag försöker mentalt förbereda mig inför hur ont det kommer göra, alla jag pratat med säger att det VERKLIIIHIIIGEN inte är skönt. Jag har fått höra "det känns som att föda barn i några minuter". Tack för den.
Men samtidigt känns det som att det är...ööh.. a small price to pay.. för att vara skyddad i fem år och inte behöva tänka på det överhuvudtaget.
Meeen så tänker jag att min kropp älskar att jävlas med mig så den kan lika gärna få för sig att stöta ut den.

Men det kommer nog gå bra.. eller hur? Jag är inte orolig... nej nej. Life is good!


Ni som känner mig borde veta vid det här laget att jag oroar mig alldeles ALLDELES för mycket för saker, och oftast alldeles i onödan.